När Caro hade fått alla pengarna hon velat ha till sitt projekt, försvann hon från min horisont och jag har inte funnit anledning att jaga henne för att få veta hur det gått. För när jag gjort så tidigare, har resultatet varit att jag känt mig tvingad skicka mer pengar och mer och mer. Någonstans har jag också fått känslan att Caroline någonstans inte helt är emot det liv som hora hon levt. Hon sade visserligen att hon var rädd för att få någon sjukdom men när när jag antydde att hon då varje natt fått alla de orgasmer hon längtat efter, fått så mycket kuk hon ville, svarade hon inte nekande. Och med tanke på vad jag upplevde med henne 2007 - 2008 tror jag att jag har rätt. Och tyvärr tror jag också att alla pengar jag skickat gått upp i rök efter ett tag, att projektet aldrigblev färdigt eller ens påbörjat och att hon sedan var tillbaka på ruta ett - på gatan för att tjäna 10 kronor per kille som behövde henne en stund.

Det är tio månader nästan sedan jag skrev en rad. Läser jag mina senaste inlägg från februari, förstår jag hur mycket som hunnit hända sedan dess. Vad gäller Caroline har jag tappat kontakten. Jobbade hårt för att få henne från gatan, skickade inalles nästan 15 000 kr till ett projekt som skulle kunna bli hennes levebröd. Hon valde att sälja färskvatten från en ledning som först måste dras till hennes bostad. Hon hade många märkliga och dödfödda förslag, men detta verkade vettigt på ett ställe där många inte har vatten och kanske betalar en slant till den som säljer. Jag hade flera kontakter med hennes farbror också, men till sist kom vi egentligen ingen vart. Jag försökte engagera några tidigare kolleger varav en hade träffat Caro personligen 2004. Till sist fick jag ihop 600 kr av dem trots de bilder de fått som de hade krävt för att tro på min/hennes berättelse. Engångssumma 600 kr. Åtta akademiker som borde veta bättre och som hade haft möjlighet att stötta lite mer permanent.

Jag messar till Caro vad hennes farbror skrivit men hon hon blir mest galen på mig. Att jag överhuvudtaget tagit kontakt med honom! Att han ALDRIG skulle hjälpa henne, "sanna mina ord"! Och att hon hellre lever på sin kropp än på hans pengar! Vad gör man?

Jag skriver en längre insändare om Caros liv i traktens lokaltidning. Det dröjer några dagar innan den kommer in under rubriken "Ett människoöde som kan väcka funderingar". Jag skriver under signatur eftersom jag inte vill att någon direkt vet vem som skrivit den. Väntar på reaktioner. Men inget händer på en vecka. Skickar en rad till redaktören. Hon svarar att hon också trott att folk skulle reagerat. Men ingen har skickat in något.

Jag kommer att tänka på tv-reklamen där en familj sitter och äter lax med någon ny sås från Knorr(?). Utanför fönstret rastar en gubbe sin hund. Då dyker ett ufo upp på himlen, stannar ovanför gubben med hunden, strålar upp båda i ufot och försvinner. Familjen ser allt detta men bryr sig inte ett piss, äter vidare som inget hade hänt.

Precis så känns det att beskriva Caros situation med noll respons som svar.

När jag hörde allt detta om Caros nuvarande liv, hade jag svårt att sova på nätterna. Funderade över hur jag skulle kunna få henne från detta "jobb" som fnask till något annat. Hon utsätter sig varje natt för faran att få hiv/aids i ett område i västra Kenya där ca. 30% av befolkningen har viruset. Vidare kan det finnas våldsamma typer som kan ta till vad som helst. Och vem bryr sig om en kvinna som är hora?

Caro är precis 27 nu. Kommer hon att uppleva sin 30-årsdag? Sin 40-årsdag? Och blir Blake Carl ännu ett gatubarn vid Victoriasjön, ute dygnet runt, sniffar, tigger, stjäl för att överleva?

Jag försöker via sms som är vår enda kommunikationsmöjlighet att framhålla dessa faror för Caro. Men hon vill först inte lyssna. Inte konstigt - för vilket val har hon? Jag skickar 700 kr i en första omgång och ber henne hålla sig undan från gatan på nätterna. Har ingen aning om hon verkligen gör det.

Kontaktar hennes farbror i Nairobi. Han är en mycket känd personlighet på Kenyas största tidning. Han är också överhuvud av klanen enligt kenyansk sed. När jag beskrivit läget för Caro, får jag svaret: Very very sad story indeed. Inget mer. Jag föreslår honom att vi kunde dela på den ekonomiska bördan och skicka 500 kr per månad var till Caro för att hon skulle kunna överleva och komma från prostitutionen. Han svarar kort att Caro borde kontakta honom själv.

Jag vet att hon aldrig kommer att göra det.

Min blogg är mycket gammal nu. De 200 första inläggen har kommit till under sex års tid - eller något sådant. Men det betyder inte att den inte är läsvärd. Jag har förstått att jag skriver mest för min egen skull. Som en sorts dokumentation över en märklig tid i mitt långa liv.

Att jag överhuvudtaget återkommer beror på en nygammal kontakt som mina eventuella läsare kunnat följa här i flera år. Det handlar återigen om Caroline i Kenya. När jag efter flera års uppehåll nu velat veta hur det gått för henne och hur hon mår, får jag veta att hon förlorade ett ben - jag vet inte vilket - i cancern läkarna upptäckte i april eller maj 2010. När hon då bad mig om att skicka 25 000 kr för operation och protes, hade jag lämnat walk over och dragit mig tillbaka. Jag hade nämligen under månaderna innan skickat ca. 34 000 kr till henne för rehabilitation och för att hon skulle kunna köpa en förskola och driva den.

Många gånger sedan dess har jag känt att jag svikit henne som ingen annan människa förut. Men någonstans går gränsen. Och det var där - då.

En av läkarna som betalades med mina pengar såg sedan till att Caro blev gravid och hon födde sin son Blake Carl den 20 oktober 2011. Sedan försvann läkaren ur bilden, övergav Caroline och hon blev sittande ensam med sitt barn. Hennes mor som hon alltid flytt till tidigare i kristider, hade dött julen 2010. Eftersom ingen annan försörjningsmöjlighet stått till buds, hade Caro nu börjat försörja sig och sonen som fnask. Hon är ute varje kväll och natt och träffar flera karlar som för en blygsam peng blir avsugna och får knulla henne. I snitt tjänar hon 45 kr per natt. Barnet as om hand av en väninna under tiden. Väninnan avlönas av Caro.

Jag är så jävla less på att behöva köpa allt skräp som kommer från Kina!!!! Så fort något är lite billigare, dvs. överkomligt i pris för oss, är det MADE IN CHINA! På vissa områden finns inget annat att köpa längre!!! Leksaker t.ex Har någon kommit över någon leksak de senaste fem åren som inte är från Kina? Nu börjar de också importera mat direkt från Kina. På Willy´s kan man köpa djupfryst fisk därifrån. Så jävla sjukt!! Fortsätter detta, finns snart inga alternativ längre på något område. Snälla, ge mig adresser till alternativ handel med prylar från andra länder än just Kina. Varför ska jag tvingas stödja en diktatur som håller sina undersåtar i ett järngrepp och där varje opposition fängslas eller värre.

...tänker på Caro varje dag...undrar vad hon gör och hur hon mår...hoppas hon skriver en rad någon mer gång och samtidigt...bättre att inte veta.

Tröstar mig ibland med att tänka att jag gav henne flera chanser som hon inte tog. En utbildning till lärare, fyra år betalda av mig. Hon ville inte. En utbildning till sjuksköterska, hennes val, sedan tog hon inte den chansen heller. Ett förslag att komma till Sverige som invandrad arbetskraft - något borgarna lanserade för några år sedan. Hon ville inte.

Vad mer kunde jag gjort?

Under våren hade vi diskuterat att jag skulle skriva en bok om hennes liv. Jag hoppades att hon i det samarbete skulle svara på många av de frågor jag aldrig tidigare fått svar på. Hon hade sagt ja till tanken men ville inte ha en mobil med internetuppkoppling utan en laptop av mig. Jag hade lovat den till hösten eftersom jag inte kunde få fram de ytterligare 5000 den skulle kosta.

I maj avgjordes saken. Jag svarade Caro att jag inte hade de pengar hon ville ha. Uppmanade henne att sälja sin skola för att få erforderliga kontanter till läkarna. Hon bönade och bad ett par gånger till. Sedan "i alla fall hälften". Jag svarade inte längre. Sen var det tyst. I början av augusti kom ett kort sms: Länge sedan vi hördes av. Inte heller nu svarade jag. Vet ju hur det blir om vi börjar igen. Jag klarar inte betala allt hon behöver.

Jag har aldrig haft så dåligt samvete för något jag gjort som i detta fall. Och jag tänker på Caro varje dag...